Igår så hade vi en liten återträff med tjejerna från klassen och deras respektive. Hur mysigt och kul som helst att träffa alla och prata med alla. God mat bjöds det på med. mmm. Jag slogs dock av lite funderingar som vanligt. jag har under min graviditet försökt att inte skena iväg och bli en inskränkt hormonstinn gravidkvinna. Jag har försökt att kunna hålla mig till annat att samtala om än gravidsymptom och bebissnack. men igår, HEHE. det var typ det som kom upp på tapeten HELA tiden och jag reflektarade gång på gång över att det inte var JAG som tog upp ämnena. utan snarare tvärtom. Det var alla andra. Hela tiden dök det upp frågor kring förlossning och graviditet. hmmmm. Det kan ju vara så att det ändå beror på mig så klart. jag kommer där med min stora stora mage och det är det som folk ser och fokuserar på och kommer osökt in på ämnet. det gör min absolut ingenting men det kan bli så himla mycket. och ibland undrar jag om de själva inser att det är de som tar upp ämnet hela tiden och inte jag. Sedan är det ju lite jobbigt när folk alltid skall tycka och veta så himla mycket om allt från förlossning till graviditet och det ena med det tredje.
jag själv kan ju erkänna att jag inte hade en aning om saker och ting förrens jag själv är mitt uppe i det. och så mycket man får höra. den ena historien är värre än den andra.
Jag tror att de som berättar de värsta historierna är nog de som är mest ovetande och rädda själva. Så reagerar jag själv iallfall. Har liksom fått en helt annan bild av saken ju mer jag läst på och fått veta rent konkret av PROFFS!
Är tacksam för att jag har så många i min närhet som faktiskt är proffs inom området. folk som faktiskt har jobbat eller fortfarande jobbar på förlossning och BB och folk som läser till eller är barnmorska. nyblivna mödrar. mm
De litar jag på de vill jag lyssna på och få råd av.
Alla andra råd avböjer jag mig tack!
=´)
jag kom hem iallfall och skulle lägga mig att sova. full av mystiska tankar om varklumpigt avslag och bölder och förtivlade miner på pappor som sett för mycket av deras fruar, bristningar som spräcker sönder huden strax innan förlossning. =( m.m. m.m. kan jag tillägga.
Hur som helst så somnade jag och helt plötsligt skulle jag vända mig i sängen. AJ! det liksom snäppte till i magen och jag vågade knappt röra mig. jag reste mig upp ut sängen och det rann en stril ström av varmt vatten nerför benen. jag knep ihop och häll andan och det slutade, kissade jag på mig???. så öppnade jag lite på benen och det började rinna igen..... NEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!! inte nu,, var är jakob?? hur lång tid tar det tills han är hemma???. HJÄLP!!
Så vaknar jag!
Shit!!! var det en dröm??? jag måste känna efter.. känner mig kissnödig. måste vända på mig precis som i drömmen för att kunna resa mig upp ur sängen. jag vänder mig sakta sakta om och tillslut kommer jag upp ur sängen. Jag kniper ihop benen för jag vågar liskom inte känna efter till en början om det rinner eller inte. jag börjar slappna av och känner att det känns som vanligt. tur. jag tassar iväg på små små små korta korta steg till toan. kissar och , ja det känns som vanligt. pust! skönt inget har hänt. jag trippar tillbaka till sängen och kan itne somna. blir nojig och orolig över allt som alla sagt under kvällen. börjar känna hur det drar i skinnet på magen, måste trippa upp igen, in på toan, hämta lotion och smörja magen. smörj smörj smörj., har ingen bristning och vill INTE ha någon...... nära gråten inser jag att Jakob är långt borta och vad skulle hända om det skulle starta mitt i natten?? HUr många timmar tar det innan Jakob är hemma igen?. Ångesten kokar över och jag kan inte sova på några timmar. tillslut somnar jag och vaknar igen lite senare. dax att gå upp.
Jag ringer mamma och snackar lite, så känns allting bättre.
Har bestämmt mig nu att inte lyssna på vad folk säger och kanske till och med säga att jag inte känner för att prata om det mer.! inte med dem som jag inte känner att jag bara kan stoppa hur och när som helst. För då är det en annan sak.
det är ju oxå en bearbetning att prata om det.
=)
NU har jag fått skriva av mig lite oxå, då känns det alltid bättre.
tack bloggen för att du finns.!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Nu fick jag allt hjärtat i halsgropen. Inte skrämmas sådär Lotta!
Det konstiga är att alla bara berättar de värsta historierna de kan, speciellt de som inte ens fått barn. Som om man vill höra sådana saker precis innan man själv ska föda första gången.
De allra flesta förlossningar går hur bra som helst. Ont gör det, men det kan man hantera och smärtan är individuell. Dessutom finns det utomordentligt bra smärtlindring.
Och vad beträffar vad männen ser så är det väl helt upp till dem själva att välja det.
Jag själv, som lånade böcker på biblioteket om förlossningar som 10-åring, tänkte nästan inte alls på förlossningen innan. Jag sa till mig själv att jag kan aldrig föreställa mig hur det kommer att bli så jag försöker inte ens. När dagen väl kom så var jag lugn för jag visste att det fanns kunniga människor som skulle ta hand om mig och det gick ju hur bra som helst.
Jag vet att du kommer att klara av det här bra Lotta.
Alla dessa år på brottarmattan har givit dig en fantastisk uthållighet och ett jävlar anamma. Du känner din kropp tusen gånger bättre än vad många andra gör och du kan lyssna och ta till dig instruktioner. Försök att slappna av så mycket som möjligt och låt kroppen jobba. Smärtan öppnar ju upp passagen och för ner bebisen. Varje värk för dig ett steg närmare er lilla flicka. Känslan när barnet är ute är obeskrivbar. Från att tro att man ska gå av på mitten när huvudet står i öppningen till att smärtan försvinner helt när barnen är ute.
Nu vill jag föda barn igen...
Grubbla inte för mycket den här sista tiden, lova mig det. Försök att njuta så mycket du kan av sparkarna och buffarna.
Ska Jakob iväg till Tyskland mer nu?
Förresten så är det kanon att sitta på en yogaboll och rulla höfterna och guppa upp och ner. Det hjälper till att öppna upp bäckenet och det smärtlindrar. Bör bara vara att fråga efter en sådan boll på förlossningen.
Kram på dig goa Lotta!
Tyckte det var jätte mysigt att få träffa dig i lugn o ro amiga, hoppas inte jag snöade in för mkt på barnafödande..heheh men som du skriver så är det ju ganska lätt att komma in på ämnet med magen mitt framför näsan o allt. Sen känner jag, liksom jag kännde när syrran var gravid också att gravida kvinnor ofta har satt in sig i vad som gäller( som du genom dina PROFFS vänner) o då är det intressant att ta död på endel myter o få redda på hur det egentlige ligger till..o vad som egentligen snurrar runt i huvudet på en när man har en inneboende motionär i magen:)
Menade bara väl o hoppas att jag tillhör gruppen du har vett att sätta stopp för om du kännert för det.
Kram kram Tycker mkt om dig o saknar dig Loca;)
Skicka en kommentar