Trött på alla hormoner

Nu har jag legat på sängen och gråtit i nästan en timme. Varför kanske ni undrar?, JO därför att det här med att vara gravid, alla hormoner är inte min grej, Jag mår ju oftare dåligt än bra! Jag är oftare ledsen är glad, jag känner mig oftare konstig än normal. Jakob har ju kommit hem från Tyskland och jag har längtat efter honom från att han åkte i fredags tills att han kom hem igår. Ändå har jag en konstig tomhetskänsla i kroppen och jag kan fortfarande känna mig ensam. även om jag inte är det. VARFÖR?

Idag iallfall så gick jag in på toan och upptäckte en vit, blöt handduk i den mörka tvättkorgen. grrr, arg och så såg jag något annat av Jakobs grejer som låg någonstans och jag blev sååå himla irriterad, samtidigt så morrade Silja för det var någon i trapphuset. Det blixtrade till i mig och jag såg svart, jag blev vansinnig och Silja fick en rejäl utskällning och då menar jag verkligen rejäl. Hon blev förpassad till garderoben, (hon har ett krypin där som hon brukar ligga när hon själv vill) och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. det tog några minuter sedan kom alla känslorna över mig och jag blev så sjukt ledsen. Så nu har jag legat och gråtit i över en timme och frösökt ta reda på varför jag reagerar som jag gör.

Jag blir rädd för mig själv och undrar hur det kommer att bli när bebisen är här och tänk om jag blir så arg på henne. Jag kommer bli världens sämsta mamma, så blir jag jätte ledsen för det och gråter ännu mer. På toppen av allt detta så är det Silja som kommer fram och tröstar mig och försöker få mig på bra humör.. Då får jag ännu sämre samvete och blir så himla ledesen. Stackars stackars Silja. Hon får ta en massa skit fast hon inte gör något fel och hon är ju helt underbar. Sedan får hon till råga på allt trösta MIG efter att jag skällt ut henne. usch, livet är orättvist. Jag känner mig så dålig.

Jag blir rädd för mig själv och mina reaktioner.

Det är ju inte hela världen med en handduk som ligger fel heller. Men jag har något sjukt behov av att ha ordning runtomkring mig just nu. Visst kan man slänga ifrån sig någonting, men plockar man sedan inte upp det så blir jag galen. Jag lägger ju oxå ifrån mig saker, menjag försöker att plocka upp det oxå och jag försöker få in rutiner och organisation för att allt skall fungera smidigt.. Men så gör det inte det.

Mina runtiner är ju kanske inte vad Jakob vill ha.

Krock. hur gör man då??

Nej det är ingen rolig dag idag.

Dessutom har jag börjat oroa mig för framtiden,

igår på tv sa de att det var den tuffaste tiden någonsin vad gäller jobb mm. hamnar man utanför systemet så är det kört. Samtidigt ringde de från gymmet i helgen och ville att jag skulle lämna min nyckel där för de har extrajobbare som inte har någon nyckel. Det känns så himla läskigt. Då börjar jag ändå tänka. VADDÅ?? vill de bli av med mig på gymmet oxå?? NEJ!!!!!!!!!!!!!! vad ska hända med mig? Har jag inget jobb? Har jag gått från 4st jobb till 0.??

För att jag ska bli mamma?

Ja som sagt. jag känner mig ensam i min kropp och i mina tankar.

Jag ringde till 3barnsmamman Ida och pratade av min lite och det kändes lite bättre efteråt. men allt känns ändå upp och ner och in och ut.

Jag undrar när den där fantastiska känslan skall infinna sig som alla pratar om,. Den inlullade känslan av att hoppa fram på små rosa moln och bara känna glädjesprudel som en hel kavalkad av raketer.

När kan vi sitta och njuta av varandra och bara känna lycka glädje och ömhet.

Varför känner jag mest trötthet, förvirring, ledsamhet och irritation?