Vattnet gick!!

Igår så hade vi en liten återträff med tjejerna från klassen och deras respektive. Hur mysigt och kul som helst att träffa alla och prata med alla. God mat bjöds det på med. mmm. Jag slogs dock av lite funderingar som vanligt. jag har under min graviditet försökt att inte skena iväg och bli en inskränkt hormonstinn gravidkvinna. Jag har försökt att kunna hålla mig till annat att samtala om än gravidsymptom och bebissnack. men igår, HEHE. det var typ det som kom upp på tapeten HELA tiden och jag reflektarade gång på gång över att det inte var JAG som tog upp ämnena. utan snarare tvärtom. Det var alla andra. Hela tiden dök det upp frågor kring förlossning och graviditet. hmmmm. Det kan ju vara så att det ändå beror på mig så klart. jag kommer där med min stora stora mage och det är det som folk ser och fokuserar på och kommer osökt in på ämnet. det gör min absolut ingenting men det kan bli så himla mycket. och ibland undrar jag om de själva inser att det är de som tar upp ämnet hela tiden och inte jag. Sedan är det ju lite jobbigt när folk alltid skall tycka och veta så himla mycket om allt från förlossning till graviditet och det ena med det tredje.
jag själv kan ju erkänna att jag inte hade en aning om saker och ting förrens jag själv är mitt uppe i det. och så mycket man får höra. den ena historien är värre än den andra.
Jag tror att de som berättar de värsta historierna är nog de som är mest ovetande och rädda själva. Så reagerar jag själv iallfall. Har liksom fått en helt annan bild av saken ju mer jag läst på och fått veta rent konkret av PROFFS!
Är tacksam för att jag har så många i min närhet som faktiskt är proffs inom området. folk som faktiskt har jobbat eller fortfarande jobbar på förlossning och BB och folk som läser till eller är barnmorska. nyblivna mödrar. mm
De litar jag på de vill jag lyssna på och få råd av.
Alla andra råd avböjer jag mig tack!
=´)
jag kom hem iallfall och skulle lägga mig att sova. full av mystiska tankar om varklumpigt avslag och bölder och förtivlade miner på pappor som sett för mycket av deras fruar, bristningar som spräcker sönder huden strax innan förlossning. =( m.m. m.m. kan jag tillägga.
Hur som helst så somnade jag och helt plötsligt skulle jag vända mig i sängen. AJ! det liksom snäppte till i magen och jag vågade knappt röra mig. jag reste mig upp ut sängen och det rann en stril ström av varmt vatten nerför benen. jag knep ihop och häll andan och det slutade, kissade jag på mig???. så öppnade jag lite på benen och det började rinna igen..... NEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!! inte nu,, var är jakob?? hur lång tid tar det tills han är hemma???. HJÄLP!!
Så vaknar jag!
Shit!!! var det en dröm??? jag måste känna efter.. känner mig kissnödig. måste vända på mig precis som i drömmen för att kunna resa mig upp ur sängen. jag vänder mig sakta sakta om och tillslut kommer jag upp ur sängen. Jag kniper ihop benen för jag vågar liskom inte känna efter till en början om det rinner eller inte. jag börjar slappna av och känner att det känns som vanligt. tur. jag tassar iväg på små små små korta korta steg till toan. kissar och , ja det känns som vanligt. pust! skönt inget har hänt. jag trippar tillbaka till sängen och kan itne somna. blir nojig och orolig över allt som alla sagt under kvällen. börjar känna hur det drar i skinnet på magen, måste trippa upp igen, in på toan, hämta lotion och smörja magen. smörj smörj smörj., har ingen bristning och vill INTE ha någon...... nära gråten inser jag att Jakob är långt borta och vad skulle hända om det skulle starta mitt i natten?? HUr många timmar tar det innan Jakob är hemma igen?. Ångesten kokar över och jag kan inte sova på några timmar. tillslut somnar jag och vaknar igen lite senare. dax att gå upp.
Jag ringer mamma och snackar lite, så känns allting bättre.
Har bestämmt mig nu att inte lyssna på vad folk säger och kanske till och med säga att jag inte känner för att prata om det mer.! inte med dem som jag inte känner att jag bara kan stoppa hur och när som helst. För då är det en annan sak.
det är ju oxå en bearbetning att prata om det.
=)
NU har jag fått skriva av mig lite oxå, då känns det alltid bättre.
tack bloggen för att du finns.!

Vilket uppvaknande!

AAAAAAJJJJJJJJJ!!!!!!!!!!! jag höll på att skrämma slaget på stackars Jakob i morse. Jag vaknade av en sådan jävulusisk kramp i vaden. Jag får kramp ganska ofta nu i vaderna och vaknar av det lite då och då, men jag brukar alltid lyckas häva det. Men i morse,(jag trodde det var natt) så bara eskalerade krampen och tillslut bara skrek jag rätt ut. vaden var som en fiolsträng och jag kunde inte rubba foten en millimeter. Vi har heller ingen fotgavelända på sängen så jag kunde inte spjärna emot något. Jakob flög upp ur sängen och jag fick ur mig KRAMP! och jag trodde han skulle komma till undsättning, men istället sprang han ut i köket. jag i ren panik försökte slänga mig upp ur sängen för det kändes som att vaden skulle slitas av. så att jag kunde ställa mig mot golvet och pressa ner foten och därmed dra ut vaden. FYFAN (pappa, förlåt att jag svär men det gjorde förbannat ont) vad ont det gjorde. Den värsta krampen jag haft... och då har man ju ändå råkat ut för lite kramp då och då under idrottskarriären. herregud säger jag. Jakob hade sprungit ut och hämtat vatten. Det var ju skönt när jag väl fått bort krampen. hahahaha. vad snopen jag blev när han sprang ut i köket. hahaha. men jag reagerade reflexmässigt och vad hände då tror ni??

Jo såklart PANG! svinont i magen. riktigt mensvärk ajajajaj, vet inte om jag berättade det men jag fick det häromdagen oxå på bussen och det var förfärligt, mest för jag blev så rädd. Nu har det gått 2 timmar sedan krampen vid kvart över sex imorse och jag har fortfarande lite molande känsla i magen. Det blev väl värsta chocken när jag slängde mig ur sängen.

Smärtan avtog något efter ca 30 min men inte helt. På det fick trollis värsta hickan oxå. hon blev väl oxå chockad. Jag pillade i mig lite frukost vilket är lite jobbigt, varje gång jag ska äta så blir det lite jobbigt för jag har svårt att få i mig något. jag mår illa. =( men men, efter frukost var Silja på super G och det var bara att dra på kläderna och sticka ut. Vad ska jag göra, jag kan inte låta henne vara inne bara för att jag har ont i magen ju. Vi gick en liten runda och jag gick sakta sakta fram. Silja var jätte busig och nu när jag inte kan gå långt så tar jag med mig en boll ut så stannar vi på något bra ställe och kastar så hon får springa av sig. Hon älskar det och väntar på det nästan hela promenaden.. =) Hon är så söt.

Väl hemma igen så känns ju den här såkallade mensvärken lite värre igen. det molar liksom.. Jag undrar om det är normalt att man får sådan här typ av känsla/smärta innan förlossningen? jag vet ju att en förlossning kan starta med den typen av smärta men jag har ju haft det någon gång nu men det har gått över. typiskt nu när det börjar dra ihop sig mot helg.

Men men, vaden känns helt mörbultad och jag är fortfarande helt öm i den. man känner sig verkligen som en märklig figur, men jag börjar på något sätt förstå att detta är en enorm påfrestning för kroppen. När jag får känslor som jag känner igen kan jag iallfall relatera det till något. Ex. kramp och ont på ett speciellt sätt i kroppen, typ som lite träningsvärk även om jag inte gjort något. Det måste innebära att en graviditet är en enorm påfrestning och ett tungt arbete för kroppen. Jag försöker visualisera förlossningen som ett sjukt långt fyspass som jag skall ta mig igenom och den känslan känns lite bättre, heheh än att tänka på vad det är jag egentligen skall göra.

Det här med kramp är ju ett vanligt gravidsymptom och det kan bero på lite olika saker.http://www.minbebis.com/kramp_i_vaden_gravid.html kalicium och vatten är viktigt. hmm jag dricker ju mycket mjölk och vatten så det borde ju hjälpa, jag har börjat med mina vitaminer igenom oxå. får se om det blir bättre.

Nu blir det en lugn dag. ska sitta och garnera lite pepparkakor bara. Nu hoppas jag på att min "mensvärk" skall ge sig och vaderna slappnar av och att det blir en lugn och skön helg.