grrrr, allting på en gång..
just nu har jag suttit och jobbat med en karta i två timmar... äntligen började jag att se ett slutresutlat ... då märker jag att jag suttit och ritat i fel skikt.... förstört mitt ursprungsskikt.... vilket betyder att kartan är helt oanvändbar.. grrrr, bara att ladda hem nytt och börja om. kopiera klistra in och börja rita..... =( måste bli i morgon. =( så sjukt trist. samtidigt mitt i detta arbete ringer växeln, någon som vill träffa mig, jag springer ner och där står en man från nsf, trycker upp en växt i nyllet på mig och säger vad är detta??? jag blir helt paff och känner mig osäker och tycker det ser ut som en mistel,,, men varför skulle han komma in och fråga mig om vad det är ?? växer väl inte här?? näää blir så osäker så jag säger, jag vet inte??? då skrockar han och frågasätter vad jag är för en botaniker??!!! =(
det var ju en mistel.. =(
den växer väl itne här säger jag, näää det har den inte gjort sedan i början på 1900-talet säger mannen.
jag får en klump i magen och känner mig så himla liten, jag blir besviken på mig själv. varför sa jag inte bara är det inte en mistel?? men NEJ! jag känner mig väldigt liten här och osäker. tror inte jag kan någonting egentligen.
framförallt blir jag ledsen påmig själv för att jag känner att jag inte litar på min egen kunskap. jag vågar inte tro på att det jag kan eller tror jag kan är rätt. =(
frågar mig själv om jag verkligen är på rätt plats?????
just i samma stund för jag ett sms från en drygis... som tycker det är dåligt att jag och Ida ska ha ett infomöte på vårt första läger vi skall hålla för ungdomarna.
denna person har från start varit emot att vi ska ta hand om ungdomarna. det första han gjorde efter att vi fått erbjudandet var att ringa till mig och försöka få oss att abdikera. =( så jäkla trist känns det just nu......
=(
hittar något negativt i allt som jag försöker säga eller få fram till denne person......
jag tänker inte skriva ett svar till till honom. tänker ignorera.... men jobbet kan jag liksom inte ignorera.... vad ska jag ta mig till????
samtidigt ska man veta att jag återigen kommit in på polishögskolan....
jag har inte ens gjort fystesterna denna gång. jag kom in endå... märkligt...
kanske en hint från någon högre makt??? vad vet jag.??? känner mig otroligt ensam ibland.. i min värld...
liten!
Så otroligt skönt att mamma kommer idag... en famn att alltid kunna gråta ut i.......
jag komme aldrig att bli vuxen. aldrig så pass vuxen att jag inte behöver någon famn att bara fullständigt få rasa ihop i imellanåt...
skönt att mamma kommer.
önskar hon kunde bo här...
usch vilken skitdag......
nu ska jag åka och rida en sväng och hoppas att allt blir bättre sedan....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag önskar att du kunde tro så mycket på dig själv som andra gör om dig! Idioter finns det överallt Lotta! Både i partille och säkert inom brottningen... Dem kommer du aldrig att komma ifrån. Du gör livet ljusare för så många och du hade aldrig fått jobbet som kommunekeolog eller som ledare för tjejerna om det inte fanns människor som trodde på dig :) Megakram till till från Härryda
Vem är bäst lämpad att ta hand om brottartjejerna än du och Ida!!? Ingen! Dom borde ju jubla över att få er två med era meriter att träna deras ungdomar! Stå på dig och tillsammans med Ida visa var skåpet ska stå! Vad gäller polisen vet du vad jag tycker.. ;) Du är välkommen att höra av dig om du vill fråga något om det.. Kram Sofie
ni är så himla snälla och goa! tur att jag har er som kan hjälpa mig att se lite klarar på saker och ting.
=) massa kramar och tack!
Skicka en kommentar